Johannes Kroeger i Vadstena

”En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste.Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918.”

Texten är inledningen på en intressant artikel från hemsidan ”Med Jacob vid tangentbordet” publicerad 12/5 2012.

Dela med dig!

Danvikens Hospital

”Från 1740-talet fick hospitalet börja ta emot sinnessjuka personer som fick bo i ett trähus i backen upp mot Fåfängan. Om detta skriver 1788 läkaren Anders Johan Hagströmer: ”den myckna trängsel, som varit i det gamla dårhuset, och de usliga rummen hava gjort, att skabbsmittan som oftast gått varvet om, då den genom någon nykommen eller eljest inkommit.”

År 1785 fick hospitalet del av en gåva på 5 000 riksdaler som Gustav III skänkte till uslingars räddning och hjälp och det förvärvade den före detta saltsjuderibyggnaden vid Henriksborg strax öster om hospitalet.

Byggnaden fick namnet Danviks dårhus och var tänkt att ge plats åt 80 sjuka, men i praktiken var antalet boende dubbelt så många. I mitten av 1800-talet kom bland andra Magnus Huss och Carl Ulrik Sondén (överläkare på Danviken) med kritik över hur verksamheten sköttes på Danviken.

Huss skriver om dårhuset bland annat ”Danviks dårhus är måhända den ändamålsvidrigaste af alla hufvudstadens barmhertighetsinrättningar; denna inrättning kan kallas en fläck på hufvudstadens kommunalväsen; ja, man kan våga säga, att det är en nesa för menskligheten, att en anstalt för olyckliga medmenniskors vård får finnas sådan som denna är”.

Hospitalets ledning blev inte glad åt kritiken, men hade i sak inget emot att slippa ansvaret för det mycket ålderdomliga och kostsamma dårhuset. 1855 började staten uppförandet av sinnessjukhuset Konradsberg på Kungsholmen, och dit överfördes 101 personer från Danviken i november 1861.” Text och bild från Wikipedia. där det finns mycket mer att läsa om Danviken, och också många olika länkar.

File:Danvikens hospital framsida 20090927.jpg

Dela med dig!

Hur aktiv har svensk psykiatrisk forskning varit?

”Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) beräknade för något år sedan att de psykiatriska sjukdomarna kostar Sverige minst 75 miljarder kronor per år, förutom allt personligt lidande. Anslagen till psykiatrisk forskning motsvarar bara 0,1–0,2 procent av vad dessa sjukdomar kostar landet. Svensk cancerforskning får 2 procent av landets kostnader för cancervård, alltså över tio gånger mer.

Den psykiatriska forskningen är alltså eftersatt. Utbildning och vård av patienter blir lidande. KVA föreslog att den psykiatriska forskningen skulle stärkas med 90 miljoner kronor per år. Hur skulle dessa miljoner användas, och vad kan vi göra?

Men hur aktiv har svensk psykiatrisk forskning varit hittills? Vi har redan sammanställt samtliga 883 svenska avhandlingar skrivna mellan 1858 och 2012 vid någon svensk akademisk psykiatrisk universitetsinstitution eller sektion. Informationen finns i såväl kronologisk som alfabetisk följd, och vi planerar att publicera den både på webben och i tryckt form. Varje avhandling har tilldelats ett »P-nummer« samt årtal för disputation, namn på universitet och institution, doktorandens namn och yrke och avhandlingens titel.” Texten från artikeln ”Upprop: 883 avhandlingar i psykiatri i Sverige 1858–201″ av Hans Ågren, professor emeritus, Sahlgrenska akademin och Lennart Wetterberg, professor emeritus, Karolinska institutet. Läkartidningen 14/5 2013.

Dela med dig!

Film från finska Ekåsen Centralsinnessjukhus 1968

”Vi glider in till Ekåsens sinnesjukhus till tonerna av en trumpet. Vilka öden döljer sig här, och hur klarar sig patienterna när de skall tillbaka till samhället?

Claes Andersson intervjuar patienter, läkare och sjukskötare. Har inställningen till psykiskt sjuka blivit mera saklig och fördomsfri? Den största tröskeln är då patienterna skall tillbaka till arbetslivet. Vissa av patienterna har inte orkat med den press de utsatts för utanför sjukhusets väggar. Läkarna vill dock inte att patienterna skall hospitaliseras för evigt, och försöker med gradvis tillvänjning till samhället. Dessutom vill man fortsätta den sociala hjälpen inom den öppna vården. Men som en patient säger: möjligheten till ett värdigt liv förblir bara en varm tanke, inte något konkret”.

Text Ida Fellman på Svenska Yle Finland. En film från 1968 ”Mentalpatient för livet?”, där de flesta intervjuade talar svenska.

Dela med dig!