”
Vården av de förståndshandikappade var länge eftersatt och 1902 påpekade medicinalstyrelsen att särskilda vårdinrättningar borde upprättas för ”de allra mest svårskötta obildbara sinnesslöa” så att man slapp spärra in dem på sinnessjukhus. Frågan kom att drivas av professorn i psykiatri Alfred Petrén som även var ledamot av första kammaren. I samband med 1925 års försvarsbeslut, då man beslutade att lägga ned ett antal regementen såg han sin chans. Han blev ledamot av kasernkommittén som skulle utreda vad som skulle ske med de överblivna ”kasernetablissementen” och vann där gehör för åsikten att Vipeholm skulle göras om till Sveriges första sinnesslöanstalt.
Bilden visar Alfred Petrén och kommer från Wikipedia.
Ett slutligt avtal träffades 1930 mellan Lund och kronan, i vilket kronan förband sig att på Vipeholm uppföra en anstalt för minst 550 patienter mot att staden ånyo ställde upp med mark.
Man planerade redan från början att sjukhuset skulle utvidgas med en kvinnoavdelning och 1937 tillkom en vårdpaviljong för 150 kvinnor, samt ett bostadshus för dess sköterskor, efter ritningar av Hakon Ahlberg…
Många av de intagna var oroliga och våldsamma och till en början bestod vården mest av övervakning och att hålla patienterna hela och rena. Först med psykofarmakan på 1950-talet kunde vården radikalt förändras. Då hade Vipeholm också nått sin maximala storlek med ca 1000 patienter. Det väl flitiga bruket av psykofarmaka kom så småningom att kritiseras liksom Vipeholms ”anstaltsmässiga” karaktär, och under 60-talet fördes en stundtals hätsk debatt om specialsjukhusens vara…
I och med den nya omsorgslagen 1968 beslutades det att de statliga anstalterna skulle avvecklas och patienterna överföras till respektive landsting. Vipeholm, som då hade 700 patienter, övertogs av landstinget 1970.”
Texten ovan kommer från Lunds bevaringsprograms hemsida.
På Bilder i Syd kan du se fotografier från Vipeholms sjukhus.
På Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapets hemsida finns ett stort antal bilder från Vipeholms Sjukhus.
Läs också Inlåsta, övergivna och gömda – en essä om Karl Grunewalds bok om de utvecklingsstördas historia: Från idiot till medborgare. ”Karl Grunewald, barnläkare och barnpsykiatrer, hade i början av årtiondet blivit utsedd till överinspektör vid Medicinalstyrelsen. Han var alldeles uppenbart en person som kunde tänka själv. Han vände helt enkelt på perspektivet. Nu var det inte i första hand föräldrarna och samhället som behövde skyddas mot de utvecklingsstörda. Det var de utvecklingsstörda som behövde skyddas från samhället. Och det behövdes sannerligen, för ingen grupp i Sverige hade det så illa som de, där de satt på sina anstalter, övergivna inte bara av läkarkåren och politikerna utan också i allt för många fall av sina föräldrar.”
Citatet ovan kommer från artikeln Inlåsta Övergivna och gömda i Dagens Nyheter 11/6 2009.
Bild från Wikipedia. Läs också artikeln Anstaltsperioden från Specialolympics hemsida.
