KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAEftersom s k behandlingar, däribland lobotomi, var uppe till diskussion på twitter igår, ändrar vi lite i turordningen för våra inlägg. Veckans inlägg kommer att handla om lobotomier och om Umedalens sjukhus. På S:ta Gertruds Sjukhus i Västervik lobotomerades totalt 90 patienter åren 1949 till 1955. Det började 1949 med två kroniskt oroliga patienter. Den ena av kvinnorna kunde utskrivas till hemmet ”där hon sköter både sig själv och hemmet oklanderligt”. Den andra ”vårdas alltjämt å sjukhuset och är av och till orolig” skrev överläkaren i årsberättelsen.

1950 gjordes inga lobotomier, men 1951 skriver man i årsberättelsen: ”Synnerligen glädjande är att vi mot slutet av året kunde i blygsam skala börja med lobotomi-operationer. Dessa har utförs dels vid lasarettet i Norrköping, dels vid lasarettet i Västervik. Sju patienter har lobotomiopererats med lovande resultat.” 1952 gjordes 21 lobotomier, tre patienter kunde skrivas ut, två avled i samband med operationerna. Detta avskräckte tydligen inte, utan man fortsatte med 16 patienter år 1953, en dog, en skrevs ut, resten var oförbättrade. 1954 skedde 35 lobotomier, 1955 9 stycken, och sedan upphörde lobotomi-verksamheten pga att psykofarmaka (Hibernal) kom år 1955. ( Källa: boken Sankta Gertruds Sjukhus – ett samhälle i samhället sid 62)

Nedan återges större delen av artikeln Var sjätte dog av lobotomi från Svenska Dagbladet:

”Trots att upp till var sjätte patient avled fortsatte ingreppen. Totalt hann 4500 svenskar lobotomeras innan operationerna upphörde i början på 1960-talet–Ingenting gjordes från myndigheternas sida för att stoppa ingreppen, trots vetskap om den höga dödligheten. Det säger forskaren Kenneth Ögren vid Umeå universitet som på fredag lägger fram sin avhandling om de lobotomerades historia i Sverige.

Genom att granska dåtida sjukjournaler, artiklar i dagspress och referat från konferenser ger han en unik och levande bild av en mörk och relativt okänd del av psykiatrins historia.I sin studie har han kunnat belägga att vetskapen fanns om att ingreppen var farliga och till och med kunde leda till döden men riskerna förtegs. Dödsfallen orsakade heller ingen uppmärksamhet när de rapporterades på kongresser. Medicinalstyrelsen, som Socialstyrelsen hette på den tiden, gjorde årliga inspektioner vid sjukhusen och kände till riskerna men ingrep ändå inte för att stoppa dem.

De sjuka själva tillfrågades aldrig. Fanns anhöriga fick de ge sitt samtycke genom att skriva under så kallade konsensusdokument. I annat fall var det fattigvårdsstyrelsen som avgjorde. Kenneth Ögren beskriver Medicinalstyrelsens roll som defensiv i sammanhanget. Mediernas spegling av fenomenet tolkar han som neutral eller rentav positiv, särskilt jämfört med amerikanska medier som intog en mer kritisk hållning.

Först när en läkare i Syd-Sverige 1951 slog larm om att sex av 21 lobotomiopererade dött i en behandlingsserie blev det debatt i medierna. Vissa mentalsjukhus upphörde då med behandlingen medan andra fortsatte, en del ändå in på 60-talet….

…Tanken med lobotomi var att mildra symtomen för patienter med svåra psykiska störningar som schizofreni, men också patienter med tvångsfobier och depressioner utsattes för ingreppen. Många drabbades ­ av svåra personlighetsförändringar och känslostörningar som följd.

–Krasst handlade det om vårdekonomi. Behandlingen gjorde patienterna mindre vårdkrävande. Vissa kunde till och med skrivas ut från sjukhusen, andra kunde omplaceras till mindre oroliga avdelningar. Under lång tid doldes riskerna, berättar Kenneth Ögren. Metoden kom till Sverige från USA i slutet på 40-talet. På Umedalens mentalsjukhus som specialgranskats av Kenneth Ögren, genomfördes mer än 771 lobotomier fram till 1958. Ett dåtida rekord för ett enskilt mentalsjukhus.

Problemet var den höga dödligheten. De första tre åren steg den för varje år. När dödligheten var som högst låg den på 17 procent. Ett viktigt skäl till den exceptionellt höga dödligheten vid sjukhuset var att operationerna genomfördes av en vanlig kirurg, inte en neurokirurg. Först 1951 när en specialutbildad kirurg från Karolinska sjukhuset började operera med en elektrisk kniv som kunde stoppa blödningarna i hjärnan, minskade antalet dödsfall.

När de nya psykofarmakologiska läkemedlen kom ut upphörde ingreppen. Varken de drabbade eller deras anhöriga har fått någon som helst ersättning från staten för de lidanden ingreppen orsakat.”

Texten ovan kommer från den intressanta och viktiga artikeln Var sjätte dog av lobotomi i Svenska Dagbladet 30 april 2007. Artikeln återges här något förkortad.