Under andra världskriget kom vad som då kallades modern chockterapi.1941 köpte man in en apparat för elektroterapi, som gjorde att man på elektrisk väg kunde framkalla krampanfall. På mansavdelningen ”elektrobehandlades” 65 patienter och på kvinnoavdelningen ett 70-tal samma år.Vanligen gav man två behandlingar i veckan i tre veckor. Man märkte snart att denna behandling inte förbättrade patienter med diagnosen schizofreni, medan däremot patienter med depressiva inslag blev förbättrade.
Hur gick elektroterapi till ?Patienten skulle vara fastande. Behandlingen kunde ske i ett behandlingsrum på avdelningen eller i patientens säng. Närvarande var en läkare och 4 skötare.Patienten fick bita om en tjock gummislang för att förhindra tandskador. Koksaltlösning baddades på patientens tinningar. Att vänta på strömstöten var svårt ångestskapande för patienten. Läkaren satte på elektrodbågen på patientens tinningar och gav strömstöten, vilket framkallde krampanfall och medvetslöshet. Efter behandlingen sov patienten i 20-30 minuter. Resten av dagen kunde man ha lätt huvudvärk och trötthet.
Från 1960 gavs elektroterapi eller sk elbehandling i narkos. Elbehandling, som också kallas för ECT eller elektrokonvulsiv behandling, används fortfarande som behandling inom psykiatrin, bland annat vid svår depression och om man har självmordstankar i samband med en depression. Metoden kan ge biverkningar tex minnesstörningar och är omdiskuterad. Många tycker att ECT är en bra behandlingsmetod, och anser att den räddar liv, medan andra är djupt skeptiska.
