Då och då under våren kommer vi att presentera medlemmar i Psykiatriska museets stödförening. Många är fd personal, barn till personal eller andra släktingar till människor som arbetat på sjukhuset. Men vi har under senare år även fått medlemmar från övriga landet, som inte har anknytning till sjukhuset, men som vi lärt känna lite grann på twitter, och som vill stödja museet, vilket vi är mycket tacksamma för. Först ut i vår serie är Nickie Snäll. Här presenterar hon sig själv:

 ”Jag heter Nickie Snäll. Poet, upphovsman, synestét. Född 1951. Fritidsledare och församlingsassistent i botten, med arbetsbakgrund inom bland annat Kriminalvården. Jag står för HBTQ och finns på Twitterkonto @NickieSnll varje dag.” Nickie skriver fina noveller och dikter som vi vill rekommendera till läsning. De finns att läsa på novell.nu. Klicka på länken så kommer du till sidan!

Foton: Nickie Snäll

Till mina mammor som tankar, annandag jul i St:a Klara kyrka år 1999…

”Dagen du lämnade mig.
Ensam.
I en spädbarnsbädd.
Den dagen blev jag övergiven på djupet där jag låg, i min blöja, under den vita filten av bomull med blå ränder och mitt mörka långa hår på den spetsprydda huvudkudden.
Intet ont anande fortsatte jag sova.
Mina knutna händer vilade tryggt bredvid mitt dunmjuka huvud och mina mycket små öron…
I den stund du lämnade mig visste jag inget.
Kände ingen saknad som du.
Eller kände du vid det laget endast lättnad.
Min saknad kom när hunger väckte mig och mitt ansikte drogs ihop till ett skrik och jag bitvis öppnade mina ögon.
Väntade på dina händers beröring.
Den gången kom du aldrig.
Den gången hade du stängt dörren.
Lämnat mig ensam bland alla människor i världen.
Den ensamheten har aldrig något eller någon någonsin fyllt.
Jag lever med den.
Hotas av den.
Min moders övergivande kan aldrig fyllas.
Det tomrum, det skrik, du väckte i mitt djup när jag blev varse min dag.
Den som älskade mig, som värmde mig med sina ögon och sin röst, hade lämnat mig.
Hade gått.
För alltid.”    Läs resten av dikten här

Nedan presenteras början på några noveller. 

Potatisdockan…

”Det var hösten 1967.
Jag började min långa kamp mot daglig ångest och dödslängtan…

Klockan var tidigt.
Min väckarklocka ringde alltid tidigt.
05.30.
Dags att stiga upp.
Gå ner till det väntande köket och sätta den ljusgula emaljkitteln med vatten på spisen.
Vattnet skulle bli varmt medan jag gjorde ordning min frukost, så jag kunde tvätta mig när jag ätit.
Jag var noga med det varje morgon innan jag åkte till skolan.
Nu fick jag åka till skolan.
Tåg.
Förut hade jag cyklat.
Den tiden var slut.
Jag hade kommit in på förberedande kurs för vårdyrken vid Ängelholms yrkesskola. ”    Läs hela novellen här, klicka på länken!

Som självskadar…

”Jag skulle gå till psykologen…
Du öppnade den ljusgula tunga dörren med rostfri platta runt det slitna handtaget.
Du öppnade dörren och det sög i gummilisten när den nästan ljudlöst gick igen…

Du kom fram till min säng, hade vit rock och en van blick.
Det luktade morgon.
Dammpartiklar dansade på den raka branta solstålen .
Den som letade sig in mellan springan i de rödrandiga gardinerna framför de höga smårutiga fönstren.
Det luktade morgon.
Kaffe och havregrynsgröt.
När du öppnade dörren.
Du gläntade på den våffelrandiga filten av bomull, även den ljusgul, som jag dragit högt över mitt huvud där jag låg och lät solen värma min smala kropp.
Den bildade ett skyddande hölje med ett varmt gult ljus.
”Du ska ner till psykologen efter frukost.”
”Jag vill inte gå ut, var är psykologen!?”
”Du behöver inte gå ut!”
”Psykologen finns i huset nere på läkarmottagningen i ett rum bredvid läkarens.”
”Där var jag när jag kom hit och inte ville hem igen.”
”Jag följer med och visar.”
”Hon ska prata med dig lite.”
Jag ville gå till psykologen.
Jag ville prata.
Äntligen prata. ”           Läs hela novellen här, klicka på länken!