Välj en sida
Sidsjöns sjukhus var ett mentalsjukhus som låg vid Sidsjön utanför Sundsvall. Sjukhuset lades ned år 2001 och en del av området är omvandlat till flyktingförläggning.Det uppfördes och öppnades 1943 efter ritningar av Håkon Ahlberg,och betraktades då som mycket modernt. Vid öppnandet fanns 902 patientplatser och en personalstat på 265, med en läkare per 131 patienter. Till chef för det nya sinnessjukhuset hade Medicinalstyrelsen utsett läkaren Einar Osterman.
 
Mest bekant blev specialavdelningen, den så kallade specialen, sedan 1967 benämnd Klinik 3 som låg belägen på östra delen av området, där upp till 102 personer vårdades efter att ha överlämnats enligt § 5:5 i strafflagen. Sjukhuset ersattes 2001 av Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall.Sjukhuset gick i funktionalistisk stil, men många av de kvarvarande byggnaderna är vandaliserade och kommer troligen att rivas.”
 
Texten ovan kommer från Wikipedia.
 
Bilden ovan kommer från artikeln Sundsvallsfilm om lobotomi visas i SVT
 
”Sverige fick sitt första moderna sinnessjukhus 1861 och det kom att följas av en hundraårig byggnadsepok av sinnessjukhus. Dessa gav möjlighet att skilja ut de sinnessjuka från andra vårdinstitut, men också att ta hand om människor som tidigare varit inspärrade i ladugårdar, skrubbar eller kom från andra mycket svåra hemförhållanden. ”Orginalens tid är förbi. Man låter icke längre ’Kalle Vänster’ driva omkring på gatorna med sin skrattgrimas riktade till de mötande till vänster eller ’Trasfröken’ vandra med en lykta under kjolarna.”

Sidsjöns sjukhus invigdes 1943 och betraktades som ett mönstersjukhus för den statliga sinnessjukvården. Sjukhuset var ett föredöme av effektivitet och rationalitet och sjukhusområdet ansågs vara ett arkitektonisk lyckad skapelse. Området ritades av den rikskände arkitekten Hakon Ahlberg, som eftersträvade att anpassa sjukhuset till naturen och samtidigt skapa en balans mellan sjukhus och boendemiljö. Området skulle vara ett ”samhälle i samhället” och temat för sjukhuset var ”att vara men inte synas”. Sjukhuset bildade ett litet samhälle med en bra bit över 1000 invånare.

En viktig anledning till att sjukhuset kom att placeras i Sundsvall var tomten invid Sidsjön. Sjön och skogspartierna gav sjukhuset den eftersträvansvärda avskildheten. Området skapade också åtskillnad mellan personalbostäder och vårdinrättning. Mellan två skogsridåer placerades sjukhuset, på höger sida av skogsridån skapades ett område för ogift personal, kallat Stalingrad (de röda husen ovanför växthuset) och till vänster om skogsridån byggdes läkarvillorna och parhusen för gift personal, kallat Burma.Sjukhusområdet utformades som ett långt stråk av tvärställda paviljonger vilka anslöts till den längsgående transportgången. Denna kulvert var sjukhusets ryggrad som kopplade samman vårdpaviljongerna med driftsbyggnader och administration. Större delen av sjukhusets transporter kunde därför ske under tak med hjälp av små eldrivna truckar.Sjukhuset hade också ett eget gravkapell vars väg ut från sjukhusområdet var osynlig från vårdpaviljongerna

Nyckelordet för paviljongerna var differentiering. Män och kvinnor hölls isär, likaså delade man på lugna, halvoroliga och oroliga patienter. Längst upp fanns paviljongen med kriminella psykopater. För att undvika smitta fanns också TBC-paviljonger. Intagningsprocessen var att efter att intagningshandlingarna kontrollerats, klä av, bada och väga patienten samt att omhänderta alla ägodelar. Efter det lades alla nyintagna till sängs de första sju dygnen, ett led i inordnandet till sjukhusordningen.”På sinnessjukhus intagen må underkastas det tvång, som med hänsyn till hans vård eller till hans eller annans säkerhet är nödvändig” Det innebar rätten till att censurera brev, att bestämma över patientens vanor samt makten att mot den intagnes vilja kvarhålla honom på sjukhus.

In på trettiotalet behandlades patienterna med sängläge, långbad, sömnmedel och arbetsterapi eller bara genom vistelse på sjukhus. 1930-talet var ett experimenterande årtionde inom psykiatri. På sinnessjukhusen infördes kräk- och laxerkurer och olika former av feberbehandlingar. 1936 började insulinkoma att användas. Med en kraftig dos insulin försattes patienten i ett koma som varade i 30-40 minuter och sedan avbröts med sockerlösning. En kur omfttade 50-60 koman och gavs sex dagar i veckan. Elchocksterapi, ECT anvädes också och gavs tre dagar i veckan i serier om 10-40 chocker. På Sidsjön inrättades en särskild behandlingsavdelning där insulinterapi gavs på förmiddagarna och elchocker gavs på eftermiddagarna. 1959 ansågs insulinbehandlingen ha tjänat ut sin roll. ECT-kurer ordinerades också fortsättningsvis men inte i samma omfattning. ECT tillämpas än idag som behandling mot depressioner.

På Sidsjön utfördes de första lobotomierna våren 1946 och blev snart en rutin. Perioden 1947-1952 utfördes årligen 55-100 operationer. Ingreppet utfördes vid Sundsvalls lasarett. Efter 1952 sjönk antalet lobotomier, det fanns helt enkelt inte så många kvar att operera, då hade nära 500 av sjukhusets patienter opererats.Vid sidan av lobotomi var sterilisering det mest radikala medicinska ingreppet. En av orsakerna var kampen mot en bättre befolkningskvalitet.

Sänglägesbehandlingarna som präglat sinnessjukvården i början av 1900-talet var officiellt utagerad som behandlingsmetod men i praktiken fortsatte den att användas, och på de oroliga avdelningarna låg nära hälften av patienterna till sängs, i vissa fall fastbundna med bälten och fotremmar. Till förfogande fanns också lugnande medicin.  Under 1950- och 1960-talen blev den farmakologiska psykiatrin dominerande på Sidsjön. De nya läkemedlen gav vården en ny framtidstro. Sidsjön bedrev en framgångsrik forskningsverksamhet och hade en ledande position inom den svenska psykiatriska forskningen. Läkarkollegerna på Sidjön rönte också en viss internationell ryktbarhet.

1967 övertog Västernorrlands läns landsting huvudmannaskapet för Sidsjöns sjukhus från staten. Vid den tiden hade man övergett tanken på att de stora mentalsjukhusen hade någon terapeutisk effekt på psykiska sjukdomar. Under 1970-talet ersattes socioterapins kollektiva former av mer individanpassade metoder för att återsocialisera de intagna. Målsättningen var att skära ner den slutna vården och satsa på akutvård på sjukhuset och mindre vårdhem för långtidsvård.1976 flyttade den psykiatriska mottagningen till lasarettet och efter det minskade patientantalet vid Sidsjön kontinuerligt. Idag finns bara några enstaka patienter kvar, de flesta av dem har levt så länge på Sidsjöns sjukhus att de har kommit att betrakta sjukhuset som deras hem.

Ovanstående text är en sammanfattning av boken Sidsjöns sjukhus 1943-1993, skriven 1993 av Mikael Eivergård och Lars-Eric Jönsson”

Texten ovan kommer från hemsidan  Sidsjöns trädgårdscafé

Du kan också hitta många bilder från Sidsjöns sjukhus på www.digitaltmuseum.se

Läs om en film om Sidsjöns sjukhus.

Läs om olifunten – gjord av en  patient vid Sidsjöns mentalsjukhus.